År 1933 gjordes ett av Sveriges mest anmärkningsvärda arkeologiska fynd i den lilla orten Äskekärr vid Göta älv. I den syrefattiga leran låg resterna av ett vikingaskepp som bevarats i över tusen år – det så kallade Äskekärrsskeppet. Skeppet är det enda av sitt slag som hittats i Sverige och ger oss en konkret länk till vikingatidens vardag, sjöfart och hantverk. I detta avsnitt av Bygdens Byggen berättar vi historien om fyndet, skeppets konstruktion och Göta älvs betydelse som historisk transportled.
Den bygd som omger Äskekärr i Ale kommun har under årtusenden formats av Göta älvs strömmande vatten. Älven har haft stor betydelse för de människor som levt här – som transportled, handelsväg och livsnerv. Fynd av boplatser och gravfält längs älven visar att området varit bebott sedan förhistorisk tid. Under vikingatiden utgjorde Göta älv en av få farbara vattenvägar från inlandet ut mot Västerhavet, vilket gjorde älven till en viktig del i de nordiska förbindelserna med omvärlden.
År 1933 gjordes ett av Sveriges mest betydelsefulla arkeologiska fynd i denna trakt – det så kallade Äskekärrsskeppet. Vid ett arbete med att ta torv i en mosse i Äskekärr stötte man på trädelar som snart visade sig komma från ett vikingatida skepp. Skeppet låg nedbäddat i syrefattig lera, vilket bidrog till att träet bevarats förhållandevis väl trots att det legat i marken i över tusen år.
Skeppet är daterat till 900-talet och är byggt av ek. Det mäter cirka 16 meter i längd och är ungefär 2,5 meter brett. Det är byggt i den teknik som kallas knäckt bordläggning, vilket innebär att borden (träplankorna längs skrovet) överlappar varandra och är fästa med järnnitar. Tekniken är typisk för skandinaviska båtar från vikingatid och medeltid.
Äskekärrsskeppet är det enda nästan fullständiga vikingaskepp som hittats i Sverige. Det saknar dock vissa delar, bland annat stävar och mast, men är ändå så välbevarat att det gett arkeologer och marinarkeologer värdefull kunskap om skeppsbyggeri under vikingatiden. Fyndet ger också stöd för att Göta älv verkligen användes som en viktig transportled under denna period.
Skeppets konstruktion visar att det kunde ros och förmodligen även seglas. Det är inte ett långskepp (som användes för krigståg), utan troligen ett mindre handels- eller fraktfartyg, anpassat för färder längs kusten och in i älvsystemet. Skeppet var inte stort nog för långresor över öppet hav, men lämpade sig väl för de regionala resor som band samman inlandet med kusten.
Efter upptäckten fraktades skeppet till Göteborg, där det konserverades och senare ställdes ut. Det är idag ett av de viktigaste föremålen på Museum of Gothenburg (Göteborgs stadsmuseum). Det är ett centralt exempel på vikingatida hantverk och teknisk kunskap, och en konkret påminnelse om de människor som en gång seglade på våra vatten.
Utöver själva skeppet hittades också några mindre föremål, bland annat en trätapp, en träplugg och ett par bitar järn. Dessa bidrar till förståelsen av hur skeppet användes och underhölls. Inga spår av last eller gravgods har hittats, vilket tyder på att skeppet inte varit en begravningsplats, utan snarare övergivits eller sjunkit vid en olycka.
Fyndplatsen i Äskekärr är idag markerad med en informationsskylt, men inga rester finns kvar på platsen. Däremot erbjuder dokumentation och rekonstruktioner av skeppet en värdefull möjlighet att förstå livet och tekniken i Sverige under vikingatid.
I vårt avsnitt av Bygdens Byggen återvänder vi till platsen där skeppet hittades och berättar historien om Äskekärrsskeppet – från det ögonblick det hittades i mossen, till dess plats i svensk arkeologisk forskning. Det är en berättelse om vattenvägar, hantverk, och vår koppling till det förflutna – förankrad i verklighet och vetenskap.
