En dokumentärfilm som tar oss med tillbaka till mitten av 1800-talet. Till en tid då Disponenter var var ouppnåeliga och arbetaren inte hade mycket till rättigheter. Till en tid då tekniken just hade börjat se dagens ljus men det mesta av det som producerades i Sverige fortfarande var skapat med handkraft. Barnarbete var vanligt och på glasbruken runt om i Sverige började man vid c:a 10 års ålder och man fick flytande glas kastat innanför skjortan om man inte var tillräckligt flink i sitt arbete.
Vi får ta del av riktig bruksanda i Surte och följa glasbrukets tillväxt genom åren och följa en del av de människorna som gjorde den tillväxten möjlig. Men det var inte bara tillväxt utan även katastrofer som drabbade samhället, bl.a 1951 då södra delen av Surte rasade rakt ut i älven eller den industribrand som hotade att ödelägga hela glasbruket 1955. Bruket köps och säljs omgångsvis och hamnar till slut som en av de tre glasbruken i PLM koncernen. PLM med Knut Laurin i spetsen men som genom generationsskifte senare styrs av sonen Ulf Laurin. Det blir en tuff utmaning för denne företagsledare när vi kommer fram till 70-talet och miljö- och energidebatt börjar. Det blir allt svårare att producera stora mängder glas i Sverige då man bl.a höjer panten på returglas och efterfrågan då rasar. Man inser inom PLM som står för c:a 90 procent av glasproduktionen i Sverige att man kommer behöva dra ner produktionen avsevärt. En balansgång mellan vilket av de tre glasbruken, Limmared, Hammar och Surte som skall läggas ner uppstår och snart befinner sig PLM och Ulf Laurin i massmedia dagligen ,facket och regeringen vill att dom skall ta sitt ansvar när man aviserar nedläggningen i Surte 1975.
